Jag har läst en bra bok: Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Jag uppskattade den nog extra mycket eftersom jag är intresserad av integrationsfrågor och så, men jag måste säga att jag fick mig en och annan tankeställare. Boken är rolig och den är urskiljningslös. Alla får sig en rejäl släng av sarkasm-sleven, alla från gubb-rasister till blattekillen som inte vill något hellre än att vara en gangster. Man fnissar, skrattar och känner sig dum. Ingen finkultur, men väldigt bra. Något för hängmattan i sommar, kanske?
Något saxat:
_______________________________________
Förutom med Soroush umgicks Shervin mycket med Cezar. Men
han kände många andra. Såna man träffar på stan, skakar hand med, kör armbågen
i bröstkorgen på och ger en lätt knytnäve i ryggen och sen avlägsnar sig snabbt
som fan ifrån så ingen tror man är bög. Men Soroush och Cezar var hans riktiga
vänner. Hans polare. Hans homeboys. Dom kände honom bäst och viktigast av allt,
dom accepterade honom. Det var skönt. Inget tjat om att han kom från en bra
familj. Att han skulle studera hårt för att få en bra framtid. Inga sjuka
frågor om islam. Inga onödiga kommentarer från folk som trodde dom visste. Bara
skön och okritisk acceptans. Den bästa och ljuvligaste sorten.
För till skillnad från en massa bullshit han hört, att hemma
skulle vara där man befann sig och sån shit, vilket alltså kunde vara var som
helst, kände Shervin att hemma för honom var där han kände sig välkommen. Inte
tolererad, inte integrerad eller assimilerad eller i en
multikulturell/multikriminell miljö, utan helt enkelt där han välkomnades. Han
hem var inte i hans eget hjärta, utan där han fick plats i andra människors
hjärtan. Fast själv skulle han inte formulera det så. Han var ju inte bög eller
så.
Shervin hade varit nöjd med sitt liv och hade inga problem
med sin omgivning. Fram till högstadiet hade det mesta rullat på som det
skulle. Skolan var inget större problem. Han var smart. En bra kille som
föräldrarna var stolta över. Han var lite som tjuren Ferdinan, opåverkad av
omgivningen. Men det var ju det här med hans hårfärg, hans snabba
skäggväxt, religion, kultur och något folk kallade etniskt ursprung. Sådant som
andra inte kunde släppa. Det gick dom inte obemärkt förbi. Dom hade bestämt att
det etniska ursprunget skulle vara för Shervin vad ränderna var för zebran.
Vi lever i ett land fullproppat av hjälpsamma och välmenande
människor. Många var villiga att hjälpa Shervin på traven tills han hittade den
av dom förväntade identiteten. Så alla kavlade dom upp ärmarna och började
skulptera sådana som Shervin till något som skulle kallas en andra
generationens invandrare. Men fortfarande var inte samtliga överens. Dom hade
sina respektive metoder för hur dessa andra generationens invandrare skulle
tolkas och hur man skulle förhålla sig till dom.
Medlidande, sympati och förståelse (dom godas metod, med
utgångspunkt i att det beror på deras kultur.)
Förakt, påståenden och anklagelser (dom ondas metod, med
utgångspunkt i att det beror på deras kultur.)
Bisarra kommentarer med välkänt intro: ”Jag är inte rasist
men…” (dom fegas metod med en blandning av dom tidigare nämnda gruppernas
åsikter)
Gemensamt för alla grupper var att dom tänkte överösa
Shervin med frågor och förklaringar tills han själv tog sig i kragen och
efterfrågade utbudet dom erbjöd honom. Han måste ju vara något. Alla har en
identitet. Han behövde bara hjälp med att hitta sin.






